Kinesen
Så, på lite mindre än tjugofyra timmar efter beslutet, har undertecknad alltså plöjt igenom veckans bok. Läsandet avbröts endast för lite skönhetssömn och för att fräsa lite i en näsduk eftersom vintersnuvan kommer bättre sent än aldrig.
Boken ifråga utkom år 2008 och har fått sådana konstruktiva omdömen som: "Berättelsen är effektiv, man sträckläser" (undertecknat Borås Tidning) vilket naturligtvis gör att man direkt kan identifiera denna bok som ett litterärt mästerverk.
Kinesen. Så heter boken, skriven av Henning Mankell. Nu kanske jag ger intrycket att jag inte uppskattar vårt svenska deckargeni på riktigt, men så fort namnet näms fladdrar vissa speciella intryck upp i huvudet: Krister Henriksson och Rolf Lassgård som i kör suckar "Åååh fy fa-aan"; kaffebrödsdialogen som faktiskt står att återfinna i nästan varje svensk deckare; och den oförklarliga frustrerade känsla jag får varje gång jag har läst klart en bok av Mankell, en känsla som inte nödvändigtvis betyder att boken var dålig.
Mankell låter Kurt Wallander vila ett slag och har till huvudperson istället tillsatt domare Birgitta Roslin. Hon är, som namnet antyder en kvinna i äldre medelåldern som bor med sin man i äldre medelåldern och gör typiska saker som man gör i äldre medelåldern, särskilt om man figurerar i en svensk roman: bekymrar sig över sitt sexliv, sitt jobb och sitt liv i övrigt som inte alls blev som det var tänkt. (Jag har alltid undrat hur svenska författare i allmänhet kommer upp med namn till sina karaktärer. Någon gång skulle jag vilja läsa om kriminalkomisare Gonzálo Rodriguéz som löser ett styckmord i en förort till Flen.)
Mordet i boken är i sedvanlig ordning "det värsta i Sveriges kriminalhistoria sedan Palmemordet" och jag undrar om det inte finns någon sorts armé av överförläggare någonstans som sitter och lusläser all svensk kriminallitteratur för att sedan lägga in åtminnstonne en liten kommentar om vår stackars hädangångne stadsminister. Skillnaden är att nu dog inte en man mitt i centrala Stockholm, utan arton personer i en liten avkrok i Norrland. Alla invånare i avkroken har blivit brutalt slaktade med svärd tillsammans med sina husdjur, det enda spåret är poetiskt nog ett rött sidenband som återfinns nära brottsplatsen.
Vår hjältinna får så en chock till morgonkaffet när hon inser att hon är avlägset släkt med alla arton offer (, det här är trots allt Norrland ungar, en farlig plats där oekologiska transportmedel och ingifte fortfarande är i bruk.) Hon börjar luska lite i fallet och "dras aningslöst in ett världspolitiskt maktspel där hennes liv är hennes egen insats" som det heter på bokens baksida. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det världspolitiska maktspelet har något med Kina att göra. Nej, allvarligt.
Vad som är förvånande är att på baksidan av boken nämns ingenting om att hela intrigen har sina rötter långt bak i tiden, något som är ett vanligt knep för att locka till sig läsare. Det kan bero på att detta är bokens stora svaghet: man listar ut ungefär hela intrigen efter att man har den historiska bakgrunden klar för sig och den känns faktiskt otillfredställande tunn.
Dessutom känns det "världspolitiska maktspelet" mest som ett sätt för Mankell att ge sin syn på den industriella och politiska utvecklingen i Kina under de senaste hundra åren, en intressant historia iförsig, men den känns endast krystat relevant. Genom att för handlingen utanför Sveriges gränser förlorar Mankell mycket av sin styrka, han är extremt duktig på att bygga upp svenska trovärdiga miljöer som man känner igen sig i. Visserligen visar han prov på det även i Kinesen, men jag saknar Ystad och den ångestframkallande, diabetiska, operaälskaren som svenska folket har tagit till sitt kollektiva hjärta. Han finns där av en anledning.
Sammanfattningsvis anser jag inte att Kinesen är "Henning Mankells bästa deckare på femton år" (Svenska Dagbladet) utan en en aning överpretentiös Mankell-deckare. Den är läsvärd och emellanåt väldigt spännande, den lämnar dock inte den sedvanliga tillfredställande frustrationen efter en Mankell-bok, utan helt enkelt en helt vanlig hederlig frustration över en lös intrig och lösa trådar.
|
Boken ifråga utkom år 2008 och har fått sådana konstruktiva omdömen som: "Berättelsen är effektiv, man sträckläser" (undertecknat Borås Tidning) vilket naturligtvis gör att man direkt kan identifiera denna bok som ett litterärt mästerverk.
Kinesen. Så heter boken, skriven av Henning Mankell. Nu kanske jag ger intrycket att jag inte uppskattar vårt svenska deckargeni på riktigt, men så fort namnet näms fladdrar vissa speciella intryck upp i huvudet: Krister Henriksson och Rolf Lassgård som i kör suckar "Åååh fy fa-aan"; kaffebrödsdialogen som faktiskt står att återfinna i nästan varje svensk deckare; och den oförklarliga frustrerade känsla jag får varje gång jag har läst klart en bok av Mankell, en känsla som inte nödvändigtvis betyder att boken var dålig.
Mankell låter Kurt Wallander vila ett slag och har till huvudperson istället tillsatt domare Birgitta Roslin. Hon är, som namnet antyder en kvinna i äldre medelåldern som bor med sin man i äldre medelåldern och gör typiska saker som man gör i äldre medelåldern, särskilt om man figurerar i en svensk roman: bekymrar sig över sitt sexliv, sitt jobb och sitt liv i övrigt som inte alls blev som det var tänkt. (Jag har alltid undrat hur svenska författare i allmänhet kommer upp med namn till sina karaktärer. Någon gång skulle jag vilja läsa om kriminalkomisare Gonzálo Rodriguéz som löser ett styckmord i en förort till Flen.)
Mordet i boken är i sedvanlig ordning "det värsta i Sveriges kriminalhistoria sedan Palmemordet" och jag undrar om det inte finns någon sorts armé av överförläggare någonstans som sitter och lusläser all svensk kriminallitteratur för att sedan lägga in åtminnstonne en liten kommentar om vår stackars hädangångne stadsminister. Skillnaden är att nu dog inte en man mitt i centrala Stockholm, utan arton personer i en liten avkrok i Norrland. Alla invånare i avkroken har blivit brutalt slaktade med svärd tillsammans med sina husdjur, det enda spåret är poetiskt nog ett rött sidenband som återfinns nära brottsplatsen.
Vår hjältinna får så en chock till morgonkaffet när hon inser att hon är avlägset släkt med alla arton offer (, det här är trots allt Norrland ungar, en farlig plats där oekologiska transportmedel och ingifte fortfarande är i bruk.) Hon börjar luska lite i fallet och "dras aningslöst in ett världspolitiskt maktspel där hennes liv är hennes egen insats" som det heter på bokens baksida. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det världspolitiska maktspelet har något med Kina att göra. Nej, allvarligt.
Vad som är förvånande är att på baksidan av boken nämns ingenting om att hela intrigen har sina rötter långt bak i tiden, något som är ett vanligt knep för att locka till sig läsare. Det kan bero på att detta är bokens stora svaghet: man listar ut ungefär hela intrigen efter att man har den historiska bakgrunden klar för sig och den känns faktiskt otillfredställande tunn.
Dessutom känns det "världspolitiska maktspelet" mest som ett sätt för Mankell att ge sin syn på den industriella och politiska utvecklingen i Kina under de senaste hundra åren, en intressant historia iförsig, men den känns endast krystat relevant. Genom att för handlingen utanför Sveriges gränser förlorar Mankell mycket av sin styrka, han är extremt duktig på att bygga upp svenska trovärdiga miljöer som man känner igen sig i. Visserligen visar han prov på det även i Kinesen, men jag saknar Ystad och den ångestframkallande, diabetiska, operaälskaren som svenska folket har tagit till sitt kollektiva hjärta. Han finns där av en anledning.
Sammanfattningsvis anser jag inte att Kinesen är "Henning Mankells bästa deckare på femton år" (Svenska Dagbladet) utan en en aning överpretentiös Mankell-deckare. Den är läsvärd och emellanåt väldigt spännande, den lämnar dock inte den sedvanliga tillfredställande frustrationen efter en Mankell-bok, utan helt enkelt en helt vanlig hederlig frustration över en lös intrig och lösa trådar.
|
Kommentarer
Trackback
