dengamleoch

Det biter i huden, du känner hur det sticker under naglarna, långt borta kan du höra någon skrika. Du försöker röra dig, men du sitter fast. Du försöker ropa på hjälp men midvintermörkret sväljer allt ljud och fyller dig med ångest. Ångest som är så oundkomlig att den kryper in mellan alla fibrer i din kropp, den ekar i ditt huvud och den slår dig så hårt att du på knä ber den att sluta. Den känner ingen sorg och vet inte vad empati innebär, den saknar medlidande och förstår inte att du är värd mer än vad den gör mot dig. Den är så ogenomträngligt ond, vad som än kan ha kallats själ har för länge sedan förkolnat och dött, kvar finns endast en diamantkärna av pur ondska.